Om vikten att möta sina drömmar Drömmar har förmodligen alltid varit viktiga i de flesta samhällen, se t.ex. deras betydelse i bibelns texter. Jag tycker inte det är så konstigt, snarare märkligt att vi själva ignorerar dem till den milda grad Betraktar man globalt och historiskt kommer de flesta ihåg sina drömmar. Eftersom de flesta folk på vår jord har och har haft ett magiskt tänkande måste de undra vad är för en märklig värld som de vistas i på nätterna. För att få kontakt med drömmarna bör man vara kvar en stund i övergångsområdet mellan sömn och vakenhet. Att vakna till väckarklocka och sen sätta full fart, eller sätta på teven, är ett västerländskt påfund som direkt hämmar kontakten med drömmar. Även vår fokusering på logik och rationalitet hämmar denna kontakt. En kropp kan vara mer eller mindre funktionell beroende på hur man håller den igång. Många är medvetna om detta, går på gym, joggar och simmar. Även våra mentala sidor behöver motsvarande stimulans för att utvecklas men de flesta har inte kontakt med sin inre skaparverkstad där drömmar, poesi, sånger och bilder kan växa fram. Som tur är skapas våra drömmar varje natt utan inblandning av det medvetna jaget. Men när de bara finns där i vårt inre, utan att få den uppmärksamhet de förtjänar, utan att integreras med vårt övriga jag, förlorar vi en av kungsvägarna till vår själ. Vår själ, ett abstrakt begrepp som sällan diskuteras. Det är här vi har den djupaste kontakten med oss själva, här vi har möjlighet att känna andlighet, här vi har källan till våra möjligheter att uppleva skönhet, här vi kan känna mening. Bristande kontakt med själen kompenseras med kortsiktig behovstillfredsställelse och ett rastlöst jagande efter upplevelser som måste vara starka för att kompensera oförmågan att känna de subtila nyanserna. Att vara stilla…………. länge…………. bara uppleva ………….. utåt ……….. och inåt ………….. är en bristvara som är få förunnat. Jag menar inte att detta är ett idealiskt tillstånd att vistas i jämt. Jag tror på att vara i levande kontakt med andra människor, livet och sig själv. Men för att ha en levande kontakt med sig själv måste man ha förmågan att kunna stanna upp, bara vara. Det då man får perspektiv på sig själv och vad man håller på med. …… att sätta sig vid vägkanten och vänta in sin själ.     Vi startar våra liv med en uppsättning egenskaper, möjligheter, som behöver utvecklas. Det mesta av denna utveckling sker i samspel med andra, där vi lätt tappar kontakten med vårt innersta. Även vid skapande, av musik, av poesi, av bilder, är det svår att skaka av sig den sociala tvångströjan. Man skapar för andra, för att få beundran, bekräftelse, uppmärksamhet. Vid vägkanten däremot, i det tillståndet, i det rummet, i den tillvaron, är vi sanna. De sociala maskerna tynger inte längre, stör oss inte. Detta ger oss tillfälle att utforska vem vi egentligen är och vad meningen är med alltsammans. När vi skapar- i detta tillstånd - i detta rum, berättar vi om oss själva. Det som här växer fram, handlar om vårt sanna själv. Ferlin: Gud har i sin fotografiateljé ett mörkrum som, heter Getsemane där växer klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. … Men den som är rädd För köld och för ris Han får ingen blomst i paradis   Bilderna inte bara handlar om oss själva, vi skapar oss själva här. Vårt sanna själv växer fram och utvecklas här utan sneglande åt sociala trender. Det är dock inte alltid bilderna är så klara. Alla som på morgonen försökt fånga sina drömmar har upplevt dess märkliga flyktighet. Man anar dem, diffusa fragment och känslotillstånd som kommer och går. Försöker man greppa dem för hårt glider de mellan fingrarna. Ibland träder de fram klara - för att åter försvinna när man tar fram papper och penna för att skriva ned dem. Även vid de tillfällen man lyckas fånga dem på det vita papperet, vet man samtidigt att detta är en förvanskad version, överförd till en annan verklighet än dess ursprungliga. Det är just i detta övergångsområde, detta gränsland, vi kan ana skillnaderna mellan världarna och svårigheterna att överföra information mellan dem. Det handlar om ett annat medvetandetillstånd där världen ser annorlunda ut, tid och rum beter sig inte som vi är vana vid och språket är ett symboliskt bildspråk. Vi har tillgång till mer och annorlunda information om oss själva och hur vi ser på världen.   Här är vi alltså, alla människor, varje dag, men de flesta passerar gränsen så snabbt att de inte ens lägger märke till den. Varje dag har vi möjlighet att vistas i gränslandet och lära om oss själva. Själva vistelsen här bygger broar, gör detta lättare att nästa dag fånga drömmarna. Men broarna finns även kvar på dagarna, och ger större öppenhet till vårt inre. Vi kan lättare förnimma känslor och via intuitiva kanaler få tillgång till dess kunskap och kreativitet.   Det är också här allt sant skapande har sina rötter. Sant skapande är inte att sätta samman gammal information på nytt sätt utan att föda fram något helt nytt. Den ryska konstnären Kandinsky är mest berömd för sina tavlor vid modernismens genombrott strax efter sekelskiftet. Men han har också skrivit en liten bok som ofta citeras i konstteoretiska sammanhang; Om det andliga i konsten. Med detta menar han inte kyrkmålningar utan att en konstnär inte får falla för frestelsen att skapa tilldragande produkter utan måste ha sin själ med när han målar. För att vara levande måste konsten skapas i kontakt med de rum jag ovan har beskrivit. Detta gäller inte bara professionella konstnärer. Allt skapande som har sina rötter förankrade i en själ har en märklig livsnerv. Otaliga gånger har jag fått se hur bilder från en person ”som inte kan måla” ändå vibrerar av liv. När vi har rituell dans kan en person ”som inte kan dansa” ändå kan ta steget ut i cirkeln och dansa så att vi andra blir förstummade och ödmjuka. Han är i kontakt med sin själ, sitt centrum. Bilden och dansen är inte bara ett uttryck, en sann bild av något hos dem själva, de skapar samtidigt sig själva. Förmodligen fanns det embryo, oförlösta aspekter som de kom i kontakt med vid dessa tillfällen. Men de inte bara frigjorde dem ur sina puppor, utan utvecklade dem samtidigt, gav dem liv. Alla människor går med stora oförlösta sidor av sig själva, aspekter som varken de själv eller omgivningen känner till. De kan framstå om en person har lyckan att hamna i en växtbefrämjande situation, lagom balans mellan utmaningar och trygghet, accepterande och krav. Men det är främst i fritt skapande man har möjlighet att låta dessa sidor växa fram ur djupet. Även bemötandet av dessa alster är viktigt.  ”Produkten” skall inte bedömas, inte ens berömmas. Detta är tyvärr vanligt. Betraktarna diskuterar färgval och komposition men inte så ofta vad konstnären kommunicerar med tavlorna. Om han låtit sin själ vara med i skapandet handlar bilderna om en viktig sida hos ”konstnären” som måste bli sedd, bekräftad och inte minst accepterad. Detta är paradoxalt. Jag har här skrivit om vikten att komma i kontakt med sidor av personligheten som inte är påverkat av vårt behov av social bekräftelse - och sedan skall de bekräftas! Men det är faktiskt så. Vi är sociala varelser, andras reaktioner är livsviktiga för oss. Det är därför vi lägger band på så mycket av vårt sanna själv för att istället visa fram det vi tror är mer accepterat.  Men nu, när vi fångat upp dessa undangömda sidor, måste någon viktig vuxen person visa att de är ok. Först då blir de integrerade, först då vågar vi ta dem till oss. När känslorna eller personlighetsegenskaperna har fötts fram på detta sätt kan de bli en naturlig del av vårt sätt att vara. Att föda fram nya sidor hos sig själv och bli mer sann är inte riktigt så enkelt som skissats här. Verkligheten brukar innehålla aspekter som komplicerar och bromsar. Men de olika stegen kan se ut på detta sätt. Detta speciella tillstånd är nu inte helt lätt att komma i kontakt med. Man kan inte bara bestämma sig; ”Nu skall jag skapa från min själ.” Men det finns två klassiska tillfällen, kris och förälskelse, då vi brukar tappa våra masker och då sanna starka känslor bryter igenom och man låter dessa komma till uttryck i poesi eller bild. Många har dessa tillstånd att tacka för sina första stapplande steg i skapandet. Andra tillfällen det går att få kontakt är då man kommer bort från sin vardag och invanda roller och samtidigt får tillfälle att uttrycka sig. Skrivar- och målarkurser, om de inte varit för prestationsinriktade, har varit förlösande för många. Men drömmarna, drömmarna finns där varje natt och varje morgon har vi möjlighet att vistas i gränslandet. Där är vi sanna. Drömmarna är befriade från behov av social acceptans. Inte ens om du går med i en drömgrupp kommer drömmarna att försöka framställa dig i bättre dager utan bara visa dig. Visa det som behöver visas för att du skall komma närmare dig själv.   Här antyds en intention, att vårt omedvetna har en egen vilja. Finns den?  Från en psykoterapeuts horisont verkar det vara så. När man har möjlighet att regelbundet följa en klients drömmar och samtidigt har en djup insyn i hennes liv och personlighet ser man hur drömmarna kompenserar, väger upp en felaktig livsstil. Om någon håller sig själv tillbaka lyfts hon fram om natten, om någon är för snål blir hon frikostig etc. Drömregissören missar inte heller att lyfta fram viktiga känslor och reaktioner på det som inträffat under dagen men som drömmaren trängt bort. ”Psykoterapeuter ser det de vill se,” säger skeptiska kritiker. En mer objektiv iakttagelse får man från drömlaboratorier. Här har man bl.a. visat att om man hindrar en person från att drömma får det ganska snart negativa konsekvenser i form av psykisk obalans. Om tolkning Enligt den Freudianska traditionen har drömmar inget värde om de inte tolkas. Redan Jung protesterade mot detta och menade att drömsymbolerna har en egen kraft, eget värde. Denna olikhet i synen på det omedvetna var främsta orsaken till brytningen mellan de båda. Jung hävdar alltså att vi påverkas av omedvetet material även om vi inte översätter, tolkar. Blir man därmed påverkad av en dröm även om man inte förstår den? Han skriver; ”Att förståelsen inte är någon uteslutande intellektuell process, eftersom erfarenheten visar att otaliga saker influerar människan, ja rentav på ett högst verksamt sätt kan övertyga henne, utan att de blivit intellektuellt förstådda. Jag påminner bara om de religiösa symbolernas verkande kraft.” Jung 1995 (s27) Till detta vill jag lägga den moderna människans påverkan från film och annan massmedia som ständigt influerar våra känslor och åsikter utan att vi är medvetna om det. Självklart är det vi är med om på natten, i våra drömmar, lika viktiga. Freuds åsikter lever dock kvar i terapirummen, de flesta (?) terapeuter koncentrerar fortfarande sitt arbete på att nå fram till en tolkning, att klienten skall få insikt och intellektuell förståelse av aktuella omedvetna processer. En del andra terapeutiska inriktningar lägger istället energin på att klienten skall få ett annat förhållningssätt till materialet. Ibland inkluderar detta även en förståelse men det är inte lika nödvändigt. Jung formulerar det så här: Eftersom arketyperna, liksom numinösa innehåll överhuvudtaget, är relativt autonoma kan de inte helt enkelt integreras på ett rationellt sätt; de kräver en dialektisk metod, vilket vill säga att man kommer till tals med dem, vilket av patienten ofta genomförs i dialogform, varigenom han eller hon, utan att själv veta om det, förverkligar den alkemiska definitionen på meditation, en inre dialog med sin goda ängel. Jung 1995, s 153 Speciellt gäller detta symboliskt material från de djupare skikten som kan uppstå i livets viktigare övergångsfaser. De har inte så påtaglig personlig laddning och kan därför vara svåra att arbeta med, de personliga associationerna ger inte alltid så mycket matnyttigt. I många fall är insikt dock nödvändig för att en förändring skall komma till stånd. Det gäller t.ex. då man har starka projektioner på en person. För att man skall kunna få ett renare förhållande till denna person (och sig själv) måste man ”ta hem” projektionerna, inse att de handlar om en själv. Detta arbete kan initieras av det omedvetna och ta gestalt, presenteras, i nattens drömmar men ofta krävs som sagt en insikt för att förändringen skall inträffa. Ole Vedfelt, en dansk terapeut inom den Jungianska skolan, koncentrerar sitt arbete och sin forskning på förändringar bortom klientens medvetna. Han har skrivit om detta i sin bok Bevisthet men framför allt i sin senaste Det omedvetnas intelligens. Freud uppfattning om drömmens väsen är främst att den är önskeuppfyllande. En märklig hypotes som han aldrig riktigt motiverar men däremot ägnar ofantlig möda på att försöka bevisa sanningshalten i. Jung säger kort och gott att drömmen är en spontan självbild i symbolisk form av det omedvetnas aktuella situation. Jung 1995. (s53) Detta stämmer bättre med min erfarenhet. Jag har länge varit upptagen av frågan; har det omedvetna ett ”medvetande”. Mitt svar är idag ett klart och tydligt ja om man med medvetande menar förmåga att formulera intelligenta betraktelser i form av just dessa symboliska självbilder. Men ordet medvetande antyder en intention, finns den? En spontan självbild i symbolisk form av det omedvetnas aktuella situation, skriver Jung. Denna självbild är ofta mirakulöst skickligt sammanfogad med anknytningar till vitt skilda händelser och tidsepoker. Innehållet i drömmarna visar att vi i vårt omedvetna har tillgång till mer information än i vårt medvetna, logiska rationella tillstånd. Det handlar dels om gammal information, bortträngda minnen och känslor, men också raffinerade varseblivningar från den aktuella vardagen. Utan att vårt medvetna registrerar det kan vi lägga märke till om en person är opålitlig, att en affär kanske inte är så lyckad som vi trodde, om en vän håller på att bli allvarligt sjuk. Om denna information är viktig brukar den framträda i nattens drömmar, kanske för att göra oss medvetna, kanske för återskapa balans i tillvaron. Det kanske t.o.m. fungerar så att om mitt omedvetna registrerar att en person är opålitlig, visar det i en dröm och att jag sedan i verkliga livet undviker denna person utan att förstå varför eller ens vara medveten om att jag gör så.   Ett exempel på när det omedvetna inte använder denna förmåga: Jag är under en dag glad och generös mot en annan person. Denne är trött, sjunker in i sig själv och tar tacksamt emot. Men jag känner mig istället lämnad, övergiven. Drömmer att jag eldat ganska rejält i en öppen spis. Nu har det nästan slocknat men det glöder och ryker lite grann. Röken letar sig dock inte upp i skorsten som den skall utan in i rummet. Jag får alltså rök i ögon och lunga som tack för den värme jag gett. Denna person brukar normalt vara en givande person, men jag tappade perspektivet på grund av speciella omständigheter. Min dröm hjälpte mig dock inte här, gav ingen vägledning, visade inte ett större perspektiv utan återspeglade bara min aktuella kortsiktigt egocentriska känsla. Askungen är den mest populära sagan i världen. En av anledningarna till detta är att så många tycker sig känna igen hennes situation; ”Det är minsann alltid jag som får göra allt. Alla bara utnyttjar mig.” Det var den känslan jag hade med mig i drömmen. Vårt omedvetna har också en sinnrik förmåga att se samband, göra intrikata och raffinerad kopplingar, upptäcka samband mellan olika företeelser, i tid rum och andra dimensioner. Att klara detta innebär att vi i vårt inre har en bättre simultankapacitet, förmågan att hålla många bollar i luften samtidigt. Mer om drömmarnas struktur Drömmar är inte bara återspeglingar av vad som pågår i vårt inre utan kan även visa på processer som står i motsatsförhållande till vardagen. Man kan säga att drömmarna kompenserar, väger upp balansen när vi agerar på ett sätt som egentligen inte är naturligt för oss. Om vi till exempel försöker vara märkvärdiga, tjusiga eller på annat sätt spela över vårt naturliga jag, så kan drömmarna ta ned oss till jorden och visa oss i mindre vackra situationer. En person som är extremt pryd kan leva ut i nattliga orgier som kan upplevas som verkliga mardrömmar för den som råkar vakna i dem. Kanske är även detta en form av återspegling av det omedvetna eftersom det är en inre reaktion på vårt yttre beteende. Denna förmåga måste tillskrivas ett stort mått av intelligens. Men intentionen? Eftersom drömmen ”bara” är en återspegling är det svårt att se om där finns ett syfte, t.ex. att det omedvetna vill föra den sovande i en speciell riktning i sina livsval eller föra henne i kontakt med bortträngda känslor eller andra aspekter av den aktuella livssituationen. Ett tecken på att det omedvetna har en intelligens; Flera kända forskare har rapporterat att de kämpat i år och med ett problem och plötsligt en morgon vaknar upp med en färdig formel som de skriver ned. Ändå vanligare är att drömmen anvisar en riktning för dem, att de skall söka sig en annan väg än den de för närvarande är inne på. Här kan tvivlaren kommentera; men detta klokskap kan ju tänkas ha producerats, tänkts fram, av det medvetna jaget men av olika anledningar men av olika anledningar, (bekvämhet, social acceptans, m.m.) trängts bort från det medvetna. Ja, visst kan det vara så. En annan tankenöt är följande. Man kan be sina drömmar om hjälp. Lägga sig på kvällen fundera över en problematik, uttala önskan och sedan drömma svar eller i alla fall få en riktning. En variant på detta temat kunde man studera i det forna Grekland.  Läkekonstens gud hette Asklepios. Till hans tempel kom sjuka för att övernatta och bli botade eller att i drömmen få råd om vad de skulle göra för att bli friska. Det lär ha fungerat. Skeptikern: ”De goda råden, utformade i symboler och metaforer, kan man tolka som man vill och tillskriva hur mycket klokskap som helst även om de bara innehåller nonsens. Och den eventuella läkningen är bara vanlig placebo.” Visst, men vad är placebo om inte kraftig påverkan från omedvetna källor.  Råden, ja det kanske är så att man inom sig vet vad man skall ta vägen för att bli frisk och så tolkar man en eventuell nonsensdröm i den riktning som är bra för en. Det är ju inte lätt att forska i så mycket mjukdata. Freud trodde inte vårt omedvetna var intelligent, en åsikt som de flesta seriösa forskare nu anser felaktig. Men hans åsikt har haft en förödande inflytande på synen på det omedvetna under hela 1900 talet. Men att det omedvetna har en intelligens behöver inte innebära att det är så autonomt att det har egen intention. Detta är mycket svårare att påvisa. En återspegling av det omedvetnas aktuella situation kan ju ”användas” på så många sätt, kan tillskrivas så mycket beroende av vad betraktaren har för glasögon. Min egen erfarenhet, som för övrigt stöds av Jungs forskning, är att det omedvetna fyller en kompletterande funktion till det medvetna. Om en forskare brottas med en problematik kan han som sagt ibland i drömmar eller via intuitiva kanaler finna svaret eller kanske en riktning hans forskning skall ta för att finna det. Men förutsättningen för att denna information skall uppstå är att hans medvetna jag under en tid brottats med problematiken, ställt frågorna börjat söka. En övertro på det omedvetna kan inverka menligt på den medvetna beslutskraften. Det omedvetna fungerar nämligen tillfredsställande endast när medvetandet fullgör sina uppgifter till det yttersta. Vad som ändå fattas kan kompletteras av drömmen, eller också kan denna visa på en utväg som man inte lyckats upptäcka trots att man gjort sitt bästa. Om det omedvetna verkligen vore överlägset det medvetna skulle det vara obegripligt vad det egentligen är för nytta med medvetandet, varför medvetandet har uppstått som en fylogenetisk nödvändighet. Om det bara rörde sig om en naturens nyck, så skulle det inte betyda ett dyft att någon överhuvudtaget vet att världen och han själv existerar. Men egentligen är frågan bara av akademiskt värde. Vad vi säkert vet är att vi varje natt har möjlighet att möta en spontan självbild av det omedvetnas aktuella situation - det är en rik källa till utveckling hur den än uppkommit. Till sist ett par citat från Jung: Om drömmarna är så viktiga, varför är de då så svåra att förstå? Drömmen är ett naturfenomen och naturen visar inte någon benägenhet att så att säga tillhandahålla sina frukter gratis. Men det finns å mycket som verkar utan att det förstås. Däremot kan vi öka drömmens positiva verkan högst betydligt genom att förstå den, och detta är ofta nödvändigt, därför att omedvetnas röstläge är så lågt.